topp_jaattaa.jpg

August Strindberg
Lisens: wikimedia commons
Lisens: wikimedia commons

Johan August Strindberg født 22. januar1849, død 14. mai 1912, svensk forfatter, født og oppvokst i et borgerlig miljø i Stockholm. 1867–72 studerte han, med en del avbrudd, humanistiske fag i Uppsala, men han tok ingen eksamen. Han var også medarbeider i flere aviser. 1874–75 inntraff flere avgjørende hendelser: Strindberg ble ansatt som ekstraordinær amanuensis ved Kungliga Biblioteket, en stilling han hadde til 1882, og som resulterte i en rekke kulturhistoriske arbeider (1880–82). Han møtte Siri von Essen, som på den tiden var gift med friherre Carl Gustaf Wrangel. Etter en dramatisk kjærlighetshistorie giftet Strindberg seg med henne 1877.
I 1872 hadde han ferdig et historisk drama, Mäster Olof, med handling fra reformasjonstiden. Den nyskapende stilen, med naturlig dialog og brå vekslinger mellom komiske og tragiske scener, og den revolusjonære tendensen støtte imidlertid ledelsen ved teatrene. Strindberg søkte forgjeves å omarbeide stykket i forskjellige retninger, men det ble først oppført i 1881. Da hadde han allerede slått igjennom som forfatter, først og fremst med Röda rummet (1879), som blir regnet som svensk litteraturs første moderne roman og et gjennombrudd for 1880-årenes ideer. Strindberg går her til heftig angrep på Riksdag og regjering, byråkrati, presse, forretningsvesen, kirke og kultur.
I1883–89 oppholdt han seg med familien i Frankrike, Sveits, Tyskland og Danmark. Kjærlighet og ekteskap er temaet i novellesamlingen Giftas I (1884). Strindberg stiller seg i det vesentlige på kvinnens side i kampen for likestilling, men vender seg mot emansipasjonsbevegelsen fordi den etter hans daværende synspunkter måtte ansees som naturstridig og innebar en fornektelse av de spesifikt kvinnelige egenskaper.
Suggesjonspsykologien spiller en viktig rolle i samtidsdramaene Fadren (1887) og Fröken Julie (1888), som hører til naturalismens fremste verker internasjonalt sett. I disse moderne tragediene så vel som i skjærgårdsromanen I havsbandet (1890), iscenesettes «hjärnornas kamp» i form av strid mellom mann og kvinne, herremenneske og slavenatur, overklasse og underklasse. I 1891 ble ekteskapet med Siri von Essen oppløst. Strindberg forlot Sverige for annen gang i 1892, og reiste til Berlin. I 1893 giftet han seg med den østerrikske journalisten Frida Uhl. Dette ekteskapet ble formelt oppløst i 1897. I denne perioden i Strindbergs liv og diktning som har gått under betegnelsen Infernokrisen, og som er skildret i Inferno(1897), bryter han i det vesentlige med naturalismen.
Strindbergs verdensbilde fikk fra nå av magiske trekk: i tilværelsens tilskikkelser ser han tegn fra «maktene», som vil både tukte og straffe ham, og bruke ham som et redskap i deres tjeneste. Fra 1899 var Strindberg bosatt i Stockholm, og han brukte nå hele sin kraft på dramatikk. I trilogien Till Damaskus (1898–1904), som i mysteriespillets og vandringsdramaets form forbereder ekspresjonismen, levendegjør han Infernokrisens selvoppgjør og moralske kamp. Med det poetiske dramaet Ett drömspel (1902), der drøm, liv og dikt smelter sammen, skapte Strindberg en ny dramatisk form som kom til å prege det moderne dramaets utvikling.
I 1901 hadde Strindberg inngått sitt tredje ekteskap, med den norskfødte skuespilleren Harriet Bosse, men det var allerede på vei mot oppløsning (1904). Med Intima teatern 1907 fikk Strindberg en egen scene. For denne skrev han samme år sine epokegjørende kammerspill, som viser frem mot det absurde teater: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten og Pelikanen. Teknisk sett er konsentrasjon det vesentlige: få personer, enkel intrige, lite format. Innholdsmessig er det snakk om demaskering av menneskene og en avsløring av skjulte motiver og drømmer.
Til tross for sitt tilbaketrukne liv, jfr. Ensam (1903), kom han likevel i sine siste leveår til å stå i stridens sentrum. De sammenhengende nøkkelromanene Götiska rummen (1904) og Svarta fanor (1907) utgjør et voldsomt utfall mot samtidens samfunn og kultur, mot dets fanebærere og forgrunnsskikkelser. Hans siste skjønnlitterære arbeid ble imidlertid de vare novellene Taklagsöl og Syndabocken (begge 1907), og det noe resignerte vandringsdramaet Stora landsvägen (1909). Sine siste år viet han dels vitenskapelige, særlig filologiske spekulasjoner, dels polemiske innlegg i den såkalte Strindberg-feiden (1910–12), der han bl.a. gikk til angrep på forfattere som Fröding, Heidenstam, Levertin og Key.
[1]


Ett halvt ark papper
Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.
Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
[2]

Kortfilm basert på novellen Ett halvt ark papper

[3]
Oppgave_strindberg.png
Klikk på oppgaven for å gå direkte til siden om novelleanalyse

  1. ^ Kilde: Store norske leksikon
  2. ^ Kilde: project runeberg
  3. ^ Vinnare av Gästrike filmfestival 05 och visad på Trollhättans filmfestival samma år. Regi Emil Danehorn, Producent: Linus Sjöholm, Klippning: Per Eklund